FN klimatkrönika 2009

Året var mycket klimathändelserikt!

Vi ser tillbaka på 2009 och summerar FN Klimatkonferens. Vad är viktigt att poängtera, så här i årets sista dagar?

Vad handlar FN:s klimatavtal om? Kommer det att bli effektivt?
Vad vill man åstadkomma på dessa globala konferenser?

Jag vill summera mina tankar om klimatavtalet och de globala ansträngningarna i följande 12 punkter:

* Koldioxidreduktionspolitiken är ett ekonomiskt verktyg (om inte ett politiskt slagträ!) som FN och västvärlden håller i. Med det verktyget i handen kan man styra världens energiförbrukning; vilka industrier som kan bli vinstdrivande, vilka transportmedel som ska användas i framtiden.

* USA är rädda för Kinas växande ekonomiska och politiska makt och vill bromsa Kinas ekonomiska expansion genom införandet av utsläppsreduktionerna i Klimatavtalet. Kina hindras så i sin koldioxidintensiva energipolitik och den nuvarande intensiva ekonomiska utvecklingen mattas av. Kina kommer i vilket fall kontrolleras av de internationella energiavtalen.

USA vill ta sig förhandlingsföreträde och ge sig rätten att styra den globala ekonomiska utvecklingen. Så får USA chans att komma ikapp Kina, om inte Kina droppar dollarn. Då är det kört för USA!

* Al Gore talar mycket om klimatsystemets katastrofer och vill samtidigt pitcha för Smart Grid teknologin och nya miljarder till sig själv i utsläppsrätter!

* Wall Street kommer att tända eld på koldioxidfonderna, när Wall Street cap and trade kommer igång nästa år!

* IMF kommer att klimatpressa Afrika till nya krig och epidemier...

* Prinsar och grevar får tillbaks sina landområden i tredje världen genom konfiskering av FN anslutna WWF, World Wild Life Fund.

* Befolkningsökningen i Afrika och tredje världen är "ohållbar" enligt dessa maktspelare inom FN systemet.

* Ett stort problem är själva mötesordningen vid konferenserna.

Det tenderar att bli polsk riksdag, när 193 länder ska komma överens.

Därför föreslås mindre arbetsgrupper, där länderna deltar i olika konstellationer: De rikaste länderna (G2), de rika (G7, G20), de fattiga och de fattigaste grupperas ihop (G77).

* Blir det inget bindande Klimatavtal i år, så kommer FN-skutan igen, 2010!

* FN lanserade Agenda 21 och projektet "Hållbar utveckling" för 15 år sedan. Då var bank-olje imperierna där och planerade framtidens samhälle. 

Så också, idag?

* Nej, det är inte demokrati i de globala organisationerna!

Oligarki eller privatvälde och privata intressen styr världen.

Global governance, blev årets ord!

Naomi Klein: Afrika offras i FN:s klimatavtal

(Guardian 17 dec)

Den kanadensiska journalisten och antiglobaliseringsaktivisten Naomi Klein summerar FN konferensen i en krönika i Guardian 17 dec:

* Förhandlingarna avbröts under den 9 dagen av FN klimatkonferens när de fattigare länderna gick ut. Afrika kan inte leva upp till de förslag som diskuteras.

* Afrika offras istället i det här klimatavtalet (Afrikanska ledare som Desmond Tutu är av samma åsikt).

* De 10 miljarder dollarna i stöd till de afrikanska ländernas energiomställning, som länderna i väst föreslagit, är en droppe i havet.

* Den principiella rätten att äga "himlen" diskuteras på de här konferenserna (CO2 skatt är i praktiken en skatt på luft!) och de rika länderna vill ta vad de kan av vad som är kvar av den rätten.

* Det är bättre att den globala klimatpolitiken misslyckas än lyckas, som den ser ut nu.

---

Better to have no deal at Copenhagen than one that spells catastrophe. The only offer on the table in Copenhagen would condemn the developing world to poverty and suffering in perpetuity


Naomi Klein guardian.co.uk, Thursday 17 December 2009 19.00 GMT

On the ninth day of the Copenhagen climate summit, Africa was sacrificed. The position of the G77 negotiating bloc, including African states, had been clear: a 2C increase in average global temperatures translates into a 3–3.5C increase in Africa. That means, according to the Pan African Climate Justice Alliance, "an additional 55 million people could be at risk from hunger", and "water stress could affect between 350 and 600 million more people".

Archbishop Desmond Tutu puts it like this: "We are facing impending disaster on a monstrous scale … A global goal of about 2C is to condemn Africa to incineration and no modern development."

And yet that is precisely what Ethiopia's prime minister, Meles Zenawi, proposed to do when he stopped off in Paris on his way to Copenhagen: standing with President Nicolas Sarkozy, and claiming to speak on behalf of all of Africa (he is the head of the African climate-negotiating group), he unveiled a plan that includes the dreaded 2C increase and offers developing countries just $10bn a year to help pay for everything climate related, from sea walls to malaria treatment to fighting deforestation.

It's hard to believe this is the same man who only three months ago was saying this: "We will use our numbers to delegitimise any agreement that is not consistent with our minimal position … If need be, we are prepared to walk out of any negotiations that threaten to be another rape of our continent … What we are not prepared to live with is global warming above the minimum avoidable level."And this: "We will participate in the upcoming negotiations not as supplicants pleading for our case but as negotiators defending our views and interests."

We don't yet know what Zenawi got in exchange for so radically changing his tune or how, exactly, you go from a position calling for $400bn a year in financing (the Africa group's position) to a mere $10bn. Similarly, we do not know what happened when secretary of state Hillary Clinton met Philippine president Gloria Arroyo just weeks before the summit and all of a sudden the toughest Filipino negotiators were kicked off their delegation and the country, which had been demanding deep cuts from the rich world, suddenly fell in line.

We do know, from witnessing a series of these jarring about-faces, that the G8 powers are willing to do just about anything to get a deal in Copenhagen. The urgency does not flow from a burning desire to avert cataclysmic climate change, since the negotiators know full well that the paltry emissions cuts they are proposing are a guarantee that temperatures will rise a "Dantesque" 3.9C, as Bill McKibben puts it.

Matthew Stilwell of the Institute for Governance and Sustainable Development – one of the most influential advisers in these talks – says the negotiations are not really about averting climate change but are a pitched battle over a profoundly valuable resource: the right to the sky. There is a limited amount of carbon that can be emitted into the atmosphere. If the rich countries fail to radically cut their emissions, then they are actively gobbling up the already insufficient share available to the south. What is at stake, Stilwell argues, is nothing less than "the importance of sharing the sky".

Europe, he says, fully understands how much money will be made from carbon trading, since it has been using the mechanism for years. Developing countries, on the other hand, have never dealt with carbon restrictions, so many governments don't really grasp what they are losing. Contrasting the value of the carbon market – $1.2 trillion a year, according to leading British economist Nicholas Stern – with the paltry $10bn on the table for developing countries for the next three years, Stilwell says that rich countries are trying to exchange "beads and blankets for Manhattan". He adds: "This is a colonial moment. That's why no stone has been left unturned in getting heads of state here to sign off on this kind of deal … Then there's no going back. You've carved up the last remaining unowned resource and allocated it to the wealthy."

For months now NGOs have got behind a message that the goal of Copenhagen is to "seal the deal". Everywhere we look in the Bella Centre, clocks are ticking. But any old deal isn't good enough, especially because the only deal on offer won't solve the climate crisis and might make things much worse, taking current inequalities between north and south and locking them in indefinitely.

Augustine Njamnshi of the Pan African Climate Justice Alliance puts the 2C proposal in harsh terms: "You cannot say you are proposing a 'solution' to climate change if your solution will see millions of Africans die and if the poor not the polluters keep paying for climate change."

Stilwell says that the wrong kind of deal would "lock in the wrong approach all the way to 2020" – well past the deadline for peak emissions. But he insists that it's not too late to avert this worst-case scenario. "I'd rather wait six months or a year and get it right because the science is growing, the political will is growing, the understanding of civil society and affected communities is growing, and they'll be ready to hold their leaders to account to the right kind of a deal."

At the start of these negotiations the mere notion of delay was environmental heresy. But now many are seeing the value of slowing down and getting it right. Most significant, after describing what 2C would mean for Africa, Archbishop Tutu pronounced that it is "better to have no deal than to have a bad deal". That may well be the best we can hope for in Copenhagen. It would be a political disaster for some heads of state – but it could be one last chance to avert the real disaster for everyone else.

UN carbon idea

Human danger:
need new policy

Carbon bad:
Human bad

Reestablish Babylon (riddle)

Redirect Babel tower of air...
Print Wall street paper money ecstasy...

UN: Reduce
Human shadow

Leaders of a faceless world:
Reestablish Babylon

Utan koldioxid

(Reflektion)

Utan koldioxid, ingen växtlighet.
Mer koldioxid ger mer växtlighet.

Mindre energi, lägre levnadsstandard.
Mindre koldioxid, bättre miljö?

"Klimatet är farligt."

Hur mycket handlar debatten om vädersystem, egentligen?
Är allting farligt när det diskuteras på internationell nivå?

Koldioxidslottet i Köpenhamn

FN:s Klimatkonferens handlar inte om att rädda miljön. Den har storföretagen redan till stora delar förstört. Ingen stoppar dem.

Hur ska man då förstå FN?

Försök att tänka så här: De rika länderna och stora företags intressen styr FN. Follow the money och tänk 5-10 år framåt! Vilka nya system ska lanseras? Vilka strategiska intressen finns hos de rika länderna, just nu?

Kolla in hur FN arbetar i andra program!
IAEA kärnvapeninspektioner av Iran t.ex.?

Frågan är:
Varför får inte Iran ha Ringhals och Barsebäck, som vi?

Därför Iran (som handlar med Kina) skulle snart växa att bli en slagkraftig ekonomi i Mellanöstern.

Istället kommer FN på besök och genom sanktioner och en ideologisk demonisering av Iran tillåts svälten fortsätta.(Iran är ingen duvunge!)

I Klimatdebatten talas det mycket om att reducera utsläpp av växthusgaser, men gör de rika länderna verkligen som de själva förespåkar?

Kan det finnas andra större intressen, bakom argumenten?
Varför låter det plötsligt som om västvärlden vill minska den ekonomiska tillväxten?

Kinas roll

Jag tror en nyckel i resonemanget är USA och västvärldens handelsrelationer med Kina.

Kina har en ekonomisk tillväxt på 10% i år. Västvärldens länder har 0% tillväxt, eller mindre (Sedan Wall Street-kraschen 2008).

Varför ska Kina plötsligt lägga ned sina energikällor? Och komma att inspekteras av FN klimatinspektion för att se om "de håller sina utsläppslöften och energiomställningsplaner"?

När Kina har det ekonomiska övertaget och västvärlden redan har flyttat sina industrier till Asien, kommer FN på besök och inspekterar att alla varor kommer till oss och på det sätt som vi vill!

Väst kan också tvinga Kina att köpa vår lågenergi gröna teknik och exportera Smart Grid-systemet. Det blir en hel del läckra kontrakt för de multinationella företagen!

Så här tror jag det ligger till:

Det Angloamerikanska Etablissemanget (som i praktiken styrt världen sedan 1945) tjatar så mycket på FN konferenser som det behövs, för att båda dessa övergripande målsättningar ska bli verklighet:

1. Etablera, utveckla och finansiera "World governance structure" (FN 1945-)
2. Etablera, utveckla och finansiera "Western world governance structure" (Global kapitalism 1989-)

Kina räknas fortfarande som ett utvecklingsland, en gödkyckling i den globala ekonomin!

Hur ska alla de här industriutläppen och den globala energiförbrukningen mätas och kontrolleras, kan man fråga sig?

Hur ska man se till att överenskommelserna följs?

FN Klimatkonferensen handlar om att styra globala marknader och sätta regelverk för dem. Koldioxidargumenten kommer, så att säga, med på köpet!

Kina håller världen som koldioxidgisslan

(independent.uk dec 18 2009)

Kommentar

(Jag tar kommentaren före artikeln idag!)

Några av de prognoser jag spådde i går blev verklighet!
Snövit på bal i Köpenhamn, och det blev så!

Världens 120 ledare med fruar ska gå på en historiskt påkostad bal på Slottet tillsammans med danska prinsessan Margarete som avslutning på Klimatkonferensen!

Köpenhams gator täcks av fin nysnö, när de globala uppvärmingsexperterna förhandlat färdigt för den här gången.

USA:s utrikesminister Hilary Clintons entré igår, där hon mitt i de strandade förhandlingarna lyfte fram 100 miljarder dollar till fattiga länders klimatomställning (utan att nämna var de pengarna skulle komma ifrån), visade sig också vara rätt gissat! Clinton har inte förklarat finansieringsplanerna, utan bara kastat ur sig löftet som en diplomatisk kanin ur hatten, ungefär!

(Då kan man förutsätta att pengarna ska komma ifrån IMF och administreras av World Bank, som vanligt vid biståndslån till tredje världen.)

FN:s Klimatavtal är världens hittills största politiska slagträ och klubban är riktad mot Kina och tredje världen.
Syftet med klimatavtalet är ju bla att bromsa och moralisera över Kina och andra utvecklingsländers ekonomiska expansion, en konkurrens som ses som farlig för USA och länder i väst!

Koldioxiddebatten är svepskälet för att reglera och etablera en global grön ekonomi där västvärldens storföretag kan styra farten i utvecklingsländer som Indien och Kina. En slags energirockad i schackspelet, där väst igen tar kommandot och sätter regelverket för världens energiutveckling.

Kina beskrevs också som en "koldioxidfiende" som behöver ta ett större ansvar för sin energipolitik när Obama idag talade på Köpenhamnkonferensen!

"Sänk era utsläpp annars kommer FN:s klimatsanktioner", hör man viskas någonstans i de diplomatiska rävörat!!!

Koldioxidskatten, som introduceras inom kort, kommer i framtiden att ha samma funktion som tullar eller handelshinder haft i historien. (Traditionella handelshinder är förbjudna idag, om vi ska se till WTO:s handelslagar!)

Klimatpolitiken är ett mycket effektivt politiskt slagträ som kan användas till att rubba och ändra maktbalansen mellan blocken på samma sätt som det nukleära hotet användes av stormakterna under Kalla kriget.

Så ser man också att USA och Storbritannien som idag har mest att förlora på en fortsatt tillväxtpolitik är mest angelägna att lyfta klimatklubban mot Kina.

(De båda stormakterna handelskrigar som bekant om olja och gas redan och Kinas handelspartners blöder på Centralasiatiska, Afrikanska och Mellanöstern slagfält!)

Det Angloamerikanska Etablissemanget (och de länder som stödjer det, däribland Sverige!) är i djupt ekonomiskt vatten efter Wall Street kraschen, och många statskassor i EU och USA dras med astronomiska underskott (Samtidigt outsourceas västvärldens industrier till Asien för brinnande livet!! Man kan inte vänta sig logik i allt när politik handlar om privatintressen!).

Den gula faran ska i och med FN:s Klimatavtal förbinda sig att bromsa sin ekonomiska tillväxt, så inte USA och Väst hamnar på efterkälken!

Det här är jätteviktigt strategispel!!
Kom ihåg det!

Western Hegemony is at stake!!!
Remember this!

Negociations can be tough when the future of the world is at stake...

Global warming is real!

---

The UN conference is ending and the leaders of our world bid us farewell! Now Its´time to relax and take a walk together thru the snowy Copenhagen streets.

And then off to a wonderful and historic ball at Copenhagen Castle! Cinderella is dancing at the ball tonight!

Don´t miss it, if you happen to be near Copenhagen15!
Good night to you all, out there!

---

China holds the world to ransom

Beijing accused of standing in the way of climate change treaty at Copenhagen as US throws down the gauntlet by backing $100bn fund to help poorest countries

By Michael McCarthy, Environment Editor, in Copenhagen

China was under intense diplomatic pressure last night to abandon key demands which risk scuppering an international treaty on climate change in Copenhagen.


Today President Barack Obama is due to arrive in the Danish capital after Hillary Clinton electrified the faltering conference by announcing that America would back the setting-up of a climate fund for poor countries which would have $100bn to give away annually by 2020.

But at the same time she issued a blunt challenge to China, which has now overtaken the US as the world's biggest emitter of the greenhouse gases that cause climate change, to allow its promised emissions cuts to be internationally verified – something the Chinese have been stubbornly resisting.
All eyes are now on China to see if it will allow itself to be cast in the role of the villain who prevented a new international climate deal and deprived the world's poorest people of the chance to get substantial new aid to tackle the effects of global warming which are now inevitable.

The initial reaction of the Chinese at Copenhagen last night was defensive and appeared to show no real movement. He Yafei, Vice-Minister for Foreign Affairs, said that his country would increase reporting on emissions under domestic law, but would not accept verification that was "intrusive" or infringed on Chinese sovereignty.

However, that may change today when the US President, Barack Obama, arrives – on a remarkable day trip to Copenhagen – to complete the unique assembly of nearly 120 world leaders who have travelled to the Danish capital to try to "seal the deal" of a new climate agreement.

With Gordon Brown prominent among them, the heads of state and government from around the globe spent yesterday in an intense round of one-to-one meetings – among many others, Mr Brown saw the Chinese Premier, Wen Jiabao – and last night they came together for the biggest VIP dinner in history, hosted by Denmark's Queen Magarethe in Copenhagen's Christiansborg Palace.

Before the dinner, an upbeat Mr Brown said he thought conditions for a global climate deal were now in place, and that the US offer went more than halfway to securing agreement – although talks were expected to continue through the night and well into today, when President Obama jets in at 8am, before jetting out again at 4pm.

But although the President's appearance may be what finally secures a deal, there is no doubt that it was the intervention of his Secretary of State that loosened what seemed to be a hopeless logjam in the talks.

It was unforgettable political theatre. Like a poker player with a sudden new bet, the power-dressed Mrs Clinton changed the game instantly as she pulled her gigantic sum out of the US back pocket and slammed it down on the negotiating table.

She was not saying that America would provide $100bn on its own account. She was not even saying how the money would be raised.

But in giving open and unambiguous US backing to the figure, which was first suggested by Gordon Brown last June, she turned the idea of a colossal new Climate Fund into reality – something which will have an enormous attraction to many of the poorer African countries, whose distrust of the rich nations has been one of the factors which has bedevilled negotiations over the past fortnight.

Mrs Clinton said: "In the context of a strong accord, in which all major economies stand behind meaningful [emission cuts] and provide full transparency as to their implementation, the United States is prepared to work with other countries towards a goal of jointly mobilising $100bn a year by 2020, to address the climate change needs of developing countries."

The time was at hand, she said, "for all countries to reach for common ground and take a historic step which we can all be proud of."

In words which could not show a greater contrast with the attitude of the previous administration, she went on: "I am deeply concerned about the consequences [of global warming] for developing countries, from Bangladesh to the Maldives, from the Caribbean to West Africa, and the Pacific Islands. If we cannot secure the kind of strong accord I have described today, we know what the consequences will be. We must try to overcome the obstacles that remain. We must now seize this moment to raise our oars and row in the same direction towards our common destination and destiny."

But despite the optimism engendered by her démarche, Britain's lead negotiator, the Energy and Climate Change Secretary, Ed Miliband, warned that the talks may still founder: "It's a race against the clock," he said.

The state of play: Where the US stands

What the United States is giving:

* Emissions The US promised to cut 2005 emissions by 17 per cent by 2020. This amounts to about 3 per cent below 1990 levels, the benchmark used in the Kyoto Protocol. The US also said it would extend cuts to 30 per cent below 2005 levels by 2025, and 83 per cent by 2050.

* Finance Secretary of State Hillary Clinton said the US will work with other countries towards a goal of jointly mobilising $100bn a year by 2020 to address the climate change needs of developing countries.

* The US pledged $1bn as part of a $3.5bn scheme as initial financing towards slowing deforestation.

What the United States wants:

* Mrs Clinton made clear China must be transparent over CO2 emissions.

* President Obama wants an accord in Copenhagen that covers all issues with "immediate operational effect".